,

stora tjejen två månader idag

De där underbara, de där fantastiska, de där "jag vet inte vad jag gjorde innan jag fick barn", just de där har inte riktigt infunnit sig här hemma kan jag tala om. Jag kan fortfarande sakna, längta och förvänta mig saker nu som har blivit svårare, detta får man ju absolut inte säga när man fått en liten underbar bebis men jag säger det iaf. för jag vill vara ärlig.

Jag älskar min lilla bebis men man kan väl samtidigt sakna de gammla på ett sätt och samtidigt längt efter de nya livet.

Jag vill kunna vara självständig igen, vara ensam, ha egentid längre en 15min i duschen osv.

---

Men utveckligen går fort de märks ju, bara denna veckan så ha hon bara velat stå allt mer och mer när vi håller henne, hon ler allt emr och mer och det är bara en tidsfråga innan hon börjar jollra och skratta. Hon känner igen  mig och mats och blir oftast glad av att se oss. Hon provar/expimenterar sin röst hela tiden och skriker och tjuter. Hon tycker nu det är kul att ligga i sitt babygym och skratta åt leksakerna som hänger ovanför henne.

---

Det är bara jag som kan natta henne, det är bara jag som kan trösta henne och det är bara jag som kan ge henne mat så vi är ju beroende av varandra på sätt och vis.

Ja, utvecklingen går snabbt som sagt. Lite för fort kan man tycka både på gott och ont.

Man får sakna, längta och förvänta sig saker nu som har blivit svårare när man fått barn. Man får sakna sin självständighet och sin ensamtid. Och det är skönt att läsa andra som också gör det :) Mitt "jag vet inte vad jag gjorde innan jag fick barn" var mer som ett "jag vet vad jag gjorde innan jag fick barn men det kändes som om barnet var med på ett hörn ändå". Lite skumt men ändå. Och Olivia är tre månader och nu börjar mina "hönsmammafasoner" komma fram :P