,

Jag fick aldrig vara mig själv, jag fick aldrig bestämma något själv. Jag var tvungen att först läsa av er och se om min nästa rörelse skulle vara okej att göra utan att få en glidning  eller kommentar från någon av er.

Jag har ett bra tålamod så som jag bara gått runt och bara väntat på att bli accepterad.

Accepterad, borde jag inte bara blivit respekterad och accepterad för den jag var redan från början !? Jag burit allt ni gjort mot mig inom mig själv, hur tror ni jag har mått?

Jag har men för livet för de ni utsatt mig för under så lång period, under en sådan viktig  tid i mitt liv då jag borde fått vara lycklig, var jag istället olycklig på grund av er. Eller var det mig det var fel på?  Jag har frågat mig själv så många gånger "vad är det för fel på mig". Vad är det på mig som gör att jag inte får passa in?

Det var inte jag själv som valde att sätta mig längst bak i klassrummet varje gång en lektion skulle börja, det var ni som tvingade mig till  det. Dels för att inte synas eller märkas för det var så ni ville ha det dels för jag slapp se era elaka ögon .

Alla dessa fjantiga viskningar, kommentarer, blickar, tror ni att jag inte såg dom? tror ni att jag inte tog åt mig?  Jag såg allt, även om jag tittade åt ett annat håll, jag kände vad ni höll på med. Jag hörde vart enda ord ni sa när ni viskade om mig, jag visste precis. Och varje gågn var det som ett slag i magen, inte konstigt att jag hade ont i magen när jag skulle åka till skolan. 8timmar om dagen fem dagar i veckan fick ni var elaka mot mig, tröttnade ni aldrig?  Har ni inget samvete?  Ni fick mig att halka efter i skolan, ni tog ifrån mig min skolgång. Ni fick mig att gå hos psykolog, ni fick mig till att att ställa frågan "varför ska jag ens leva?" Ni har iaf lärt mig något och det är:  att jag aldrig ska lita  på någon, ta ingen förgivet, att jag alltid ska ta åt mig så fort någon säger något illa om mig, ni har också fått mig till att jag aldrig skulle kunna sätta mig ner på en offentlig plats ensam och äta.

Men på sätt och vis så för det onda alltid något gott med sig. Ni har format mig till den jag är idag. Om inte jag hade fått vara mobbad hade jag aldrig vågat tala om det som jag gör idag, jag får påverka andra till att tänka på hur man säger saker, hur man ber om saker och hur man gör saker på ett snällt sätt.  Jag hade aldrig varit den jag är idag. En annan sak som jag är glad över samtidigt är att jag slapp vara den onde. Slapp vara mobbare, för om jag hade varit mobbare hade jag aldrig kunnat stå ut med mig själv idag, hade aldrig kunnat förlåta mig själv.

Jag fick aldrig vara mig själv, jag fick aldrig bestämma något själv. Jag var tvungen att först läsa av er och se om min nästa rörelse skulle vara okej att göra utan att få en glidning  eller kommentar från någon av er.

Jag har ett bra tålamod så som jag bara gått runt och bara väntat på att bli accepterad.

Accepterad, borde jag inte bara blivit respekterad och accepterad för den jag var redan från början !? Jag burit allt ni gjort mot mig inom mig själv, hur tror ni jag har mått?

Jag har men för livet för de ni utsatt mig för under så lång period, under en sådan viktig  tid i mitt liv då jag borde fått vara lycklig, var jag istället olycklig på grund av er. Eller var det mig det var fel på?  Jag har frågat mig själv så många gånger "vad är det för fel på mig". Vad är det på mig som gör att jag inte får passa in?

Det var inte jag själv som valde att sätta mig längst bak i klassrummet varje gång en lektion skulle börja, det var ni som tvingade mig till  det. Dels för att inte synas eller märkas för det var så ni ville ha det dels för jag slapp se era elaka ögon .

Alla dessa fjantiga viskningar, kommentarer, blickar, tror ni att jag inte såg dom? tror ni att jag inte tog åt mig?  Jag såg allt, även om jag tittade åt ett annat håll, jag kände vad ni höll på med. Jag hörde vart enda ord ni sa när ni viskade om mig, jag visste precis. Och varje gågn var det som ett slag i magen, inte konstigt att jag hade ont i magen när jag skulle åka till skolan. 8timmar om dagen fem dagar i veckan fick ni var elaka mot mig, tröttnade ni aldrig?  Har ni inget samvete?  Ni fick mig att halka efter i skolan, ni tog ifrån mig min skolgång. Ni fick mig att gå hos psykolog, ni fick mig till att att ställa frågan "varför ska jag ens leva?" Ni har iaf lärt mig något och det är:  att jag aldrig ska lita  på någon, ta ingen förgivet, att jag alltid ska ta åt mig så fort någon säger något illa om mig, ni har också fått mig till att jag aldrig skulle kunna sätta mig ner på en offentlig plats ensam och äta.

Men på sätt och vis så för det onda alltid något gott med sig. Ni har format mig till den jag är idag. Om inte jag hade fått vara mobbad hade jag aldrig vågat tala om det som jag gör idag, jag får påverka andra till att tänka på hur man säger saker, hur man ber om saker och hur man gör saker på ett snällt sätt.  Jag hade aldrig varit den jag är idag. En annan sak som jag är glad över samtidigt är att jag slapp vara den onde. Slapp vara mobbare, för om jag hade varit mobbare hade jag aldrig kunnat stå ut med mig själv idag, hade aldrig kunnat förlåta mig själv.