Att växa
Ibland känns det som går fort samtidigt som det går långsamt (?). En del av mig ser fram emot det, samtidigt som en andra del av mig våndas. Det som går långsamt skulle väl vara veckorna, planeringen och inköpen. Vi har inte pratat så mycket om vad ett barn faktiskt behöver för praktiska saker som vi inte har, säng, varma kläder,filtar, nappar och sådant. Vet inte om det är bra eller dåligt att inte veta, jag känner att jag vill ha det sakerna till mitt barn som jag märker att vi behöver senare. Många tror kanske att bebisar måste lära sig att ha napp, något som bebisar föds med, men så är det inte. Själv gillar jag inte nappar eftersom de har förstört min mun när jag sög på dem som liten.
Jag kan tycka att det går långsamt eftersom det är så många månader kvar (4,5 månader) och jag vill ha min bebis nu. Jag kan tycka det går så fort eftersom jag själv inte hinner med. Det lilla som märks av tycker jag är ändå mycket och så stort. Alltifrån att gått några kilon på så kort tid till att jag kan få obeskrivliga gråt eller glädje attacker så man gråter oftast utan någon speciell anledning. Ska jag alltid vara såhär känslig från och med nu? Jag, fysiskt förändras alldelles för fort, jag tycker inte heller om förändringarna eftersom de är så långt bort från mitt Jag som var för 6 månadar sedan.
Jag hoppas att den jag blir etfer detta som människa så hoppas jag det är bättre en förut. Förut var det bra, men jag hoppas detta blir bättre en bra. På alla sätt och vis, det kommer bli bättre det är min förhoppning.
Morgon bild på magen då jag är som "smalast" vecka 19 (18+1)
Kommentarer
Postat av: Viola, 22årig tvåbarnsmamma
Det händer verkligen mycket under en graviditet, inte bara med kroppen utan hela personligheten också :)
Trackback
