,

Nu har jag haft Viola hos mig (eller a utanför magen) i tio dagar, tio dagar som både varit underbara och påfrestande, stunder som varit mysiga och stunder då jag bara velat gräva ner huvudet under alla kuddarna.

De första två dagarna i Violas liv låg vi på inna på BB pga. av att vi båda två hade en större infektionsrisk med den långa vatten avgången som jag hade. En tid då Viola iofs mest bara sov, och det var rättså skönt, att föda barn gör ont även efteråt och det ömmade här och var på mig.

---

Det är en stor förändring tycker jag att ha ett litet barn, jag kan inte sätta mina egna behov först längre och det var något som jag var inställd på men det är inte förens det väl händer som man känner hur jobbigt det kan vara. Att inte ens gå och kissa när man vill längre för man har ett litet barn mot bröstet, äta när man vill, duscha när man känner sig ofräsch,  borsta tänderna och tvätta sig. Näe, det gäller verkligen att göra allt sådant när hon sover, vilket hon gör ofta,  men självklart kommer jag på allt jag borde göra när hon är vaken och vill ha mat. Det har faktiskt flutit på väldigt bra, jag sover bättre och bättre för varje natt för att jag kan slappna av mer, jag börjar lära mig när hon är hungrig, när hon vill sova, när hon bara vill ha gos mer och mer även om det svänga ganska mycket på tiderna där med ibland.

---

Tycker nog att jag är mer "hormonell" nu än vad jag var i graviditeten, jag gråter för minsta lilla och tål ingen dålig kritik, då gråter jag. Jag tycker inte heller om näär någon annan håller lillan åoch on gråter och inte får stopp på det, även när mats håller henne, fast det är väl bra att hon får gråta lite per dag åtmindstonde.