,

det var väntat.

Vi alla visste, snart men inte när.

Du var sjuk, svårt sjuk sedan hösten 2011.

Tankarna går till dina nära och kära men framförallt till dig. 

Fått mig att tänka på ett annat sätt.

SKulle inte klara ett liv utan min dotter.

Hur skulle de se ut.

Allt det uppenbara, det förutsägbara.

Tänk om du inte fanns.

 

Du lilla K finns inte längre, gud tog dig till sin ängel istället.

Du tog ditt sista andetag för några dagar sedan tillsammans med dina nära, alla visste att tiden runnit ut. 

Det känns inte rättvist, varför just du, varför just någon överhuvudtaget.

Du var speciell, alla barn är speciella. Jag kände dig, jag arbetade med dig hade dig som elev under några månader, känner för dig. Saknar dig.

Undrar var du är nu, hur mår du? Du har inte ont längre? 

Minns vissa stunder, hur härlig du var, rolig och en god kamrat. 

Känns konstigt att kanske gå på en begravning till en som inte ens är hälften så gammal som jag. 

jag blev så ledsen när jag fick höra, fast vi har vetat länge,inte när. Du fick allt mellan en dag till ett år när vi visste sjukdomen.  Så fruktansvärt att få veta det.

Är det bättre att då plötsligt än att veta långt i förväg att man ska dö?  Att någon anhörig ska dö?  Jag vet inte? Inget av dom. 

Lilla K, sov så gott i himmlen.

 

 

 

Ylva Eggehorn.