Sant så sant i många fall
Jag fick ett brev från en journalist som berättade att hon tidigare jobbat som sexrådgivare och haft en egen spalt i tidning under många år. Hon berättade att hennes man blev så jävla störd på henne för att hon orkade kräka ur sig tips på tips medan de själva i sitt eget förhållande aldrig längre låg med varandra. "Du borde kalla dig asexolog i stället", sa han.
Jag tyckte brevet var så befriande. Så ärligt. Så vackert verkligt. Det är en jävla massa snack, spalter och reportage om sex men sällan något som säger ett skit av värde. För ingen vågar säga som det är. Aldrig någonsin närma sig det som är på riktigt.
Om det är som killarna säger att sperman till sist går upp i skallen om de inte får komma. Vart tar kvinnornas alla okomna komningar vägen? Är det därför vi gråter oftare? I smyg när barnen somnat. I duschen. På jobbet.
För att det är våra kärleksakter som letat sig vidare, som har trängt sig upp genom tårkanalerna och ut som fallande tårar. Är det därför vi är som mannen ofta säger: så överkänsliga. Är det därför vi ofta som mannen säger: överreagerar och överdriver. Är det därför jag till slut får helt fucking nog och skriker: jag är hellre överkänslig än underkänslig. Och jag behöver också få vara kåt och ha sex, fast på mina egna villkor. Kan du bara vänta lite.
För är det inte heterosexuella pars största problem? Han vill. Hon vill inte och den skavande friktionen som uppstår mellan de olika viljorna. Besvikelserna. Pressen. Suckarna. Flykten. Mannen som oftast har en liksom kronisk kåthet som står över allt. Bråk. Stress. Dålig ekonomi. Ostädat hemma. Nog fan är han beredd ändå. Alltid beredd.
Och så kvinnan med sin mycket känsligare läggning, en kåthet som kommer och går. En kåthet hon måste leta efter. Följa i fred. Som fladdrar som en liten låga och lätt slocknar i bekymren hon så gärna gör till sina. Så börjar han sucka. Titta som en ledsen hund, nähä ingen promenad i dag heller. Och i varje förväntan dör hon en smula. I varje suck går hon vilse.
Varför är det hon som hela tiden måste bli kåtare? Och kan det inte vara så att förspelet ibland måste få ta sina veckor och inte bara ynka tjugo minuter utan att det måste vara något fel. Utan att han ska börja sucka. Hon ska ju hinna bli blöt. Mottaglig. Hon ska ju vilja. Och sanningen är väl ändå att hon faktiskt visst vill men att allt tar mycket längre tid och att hon därför sällan hinner ta något initiativ. Vilket i sig också är så dödande att aldrig få vara den som vill mest och först.
Och nej, min kåthet slår inte till på två sekunder. Jag har svårt för snabbmakaronsexet. Jag kan inte gå ner i tvättstugan medan barnen tittar på "Bolibompa". Jag kan inte ta en snabbis i duschen. Inte om jag ska vara kåt. Men det kanske inte är så jävla viktigt. Man kan ju alltid husfridsknulla lite. Lägga upp sig. Eller?
Jag minns killar från tonåren som spottade sig i handen för att de inte orkade vänta på att jag skulle bli blöt. Jag såg liksom bara tågen gå utan att någonsin hinna med. Whom, det fladdrade till i håret och sedan var allt över. Man var ensam i en säng med något kletigt på magen och inte ens i närheten av kåt. Jag vet många vuxna kvinnor som fortfarande har det så.
Nu är jag är 32. Jag vet vem jag är. Vad jag behöver. Jag har förklarat för mig själv, för mannen jag lever med: jag tar tid, jag är skör. Jag är så. Min sexlust är jävligt sårbar. Take it or leave it. Jag är ingen sprutgrädde, du får fan lugna dig. Vänta in.
Och när jag hittar, himmel älskling. Himmel. Då blir jag dyngkåt. Kravlösheten frigör mig. Ett städat hus, en middag, en man som säger nu masserar jag dig och sedan kan du bara somna. Inte: titta vad fint jag har städat, och vilken god mat jag lagat, blommorna, ljusen. Kom nu älskling så skyndar vi oss och äter så vi kan knulla sen.
En man pekar utåt, en kvinna inåt. Älskade du, ge henne en chans.
Jag tyckte brevet var så befriande. Så ärligt. Så vackert verkligt. Det är en jävla massa snack, spalter och reportage om sex men sällan något som säger ett skit av värde. För ingen vågar säga som det är. Aldrig någonsin närma sig det som är på riktigt.
Om det är som killarna säger att sperman till sist går upp i skallen om de inte får komma. Vart tar kvinnornas alla okomna komningar vägen? Är det därför vi gråter oftare? I smyg när barnen somnat. I duschen. På jobbet.
För att det är våra kärleksakter som letat sig vidare, som har trängt sig upp genom tårkanalerna och ut som fallande tårar. Är det därför vi är som mannen ofta säger: så överkänsliga. Är det därför vi ofta som mannen säger: överreagerar och överdriver. Är det därför jag till slut får helt fucking nog och skriker: jag är hellre överkänslig än underkänslig. Och jag behöver också få vara kåt och ha sex, fast på mina egna villkor. Kan du bara vänta lite.
För är det inte heterosexuella pars största problem? Han vill. Hon vill inte och den skavande friktionen som uppstår mellan de olika viljorna. Besvikelserna. Pressen. Suckarna. Flykten. Mannen som oftast har en liksom kronisk kåthet som står över allt. Bråk. Stress. Dålig ekonomi. Ostädat hemma. Nog fan är han beredd ändå. Alltid beredd.
Och så kvinnan med sin mycket känsligare läggning, en kåthet som kommer och går. En kåthet hon måste leta efter. Följa i fred. Som fladdrar som en liten låga och lätt slocknar i bekymren hon så gärna gör till sina. Så börjar han sucka. Titta som en ledsen hund, nähä ingen promenad i dag heller. Och i varje förväntan dör hon en smula. I varje suck går hon vilse.
Varför är det hon som hela tiden måste bli kåtare? Och kan det inte vara så att förspelet ibland måste få ta sina veckor och inte bara ynka tjugo minuter utan att det måste vara något fel. Utan att han ska börja sucka. Hon ska ju hinna bli blöt. Mottaglig. Hon ska ju vilja. Och sanningen är väl ändå att hon faktiskt visst vill men att allt tar mycket längre tid och att hon därför sällan hinner ta något initiativ. Vilket i sig också är så dödande att aldrig få vara den som vill mest och först.
Och nej, min kåthet slår inte till på två sekunder. Jag har svårt för snabbmakaronsexet. Jag kan inte gå ner i tvättstugan medan barnen tittar på "Bolibompa". Jag kan inte ta en snabbis i duschen. Inte om jag ska vara kåt. Men det kanske inte är så jävla viktigt. Man kan ju alltid husfridsknulla lite. Lägga upp sig. Eller?
Jag minns killar från tonåren som spottade sig i handen för att de inte orkade vänta på att jag skulle bli blöt. Jag såg liksom bara tågen gå utan att någonsin hinna med. Whom, det fladdrade till i håret och sedan var allt över. Man var ensam i en säng med något kletigt på magen och inte ens i närheten av kåt. Jag vet många vuxna kvinnor som fortfarande har det så.
Nu är jag är 32. Jag vet vem jag är. Vad jag behöver. Jag har förklarat för mig själv, för mannen jag lever med: jag tar tid, jag är skör. Jag är så. Min sexlust är jävligt sårbar. Take it or leave it. Jag är ingen sprutgrädde, du får fan lugna dig. Vänta in.
Och när jag hittar, himmel älskling. Himmel. Då blir jag dyngkåt. Kravlösheten frigör mig. Ett städat hus, en middag, en man som säger nu masserar jag dig och sedan kan du bara somna. Inte: titta vad fint jag har städat, och vilken god mat jag lagat, blommorna, ljusen. Kom nu älskling så skyndar vi oss och äter så vi kan knulla sen.
En man pekar utåt, en kvinna inåt. Älskade du, ge henne en chans.
Kommentarer
Trackback
